MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE. 17/3-2011

Redan ifrån vecka 17 när vi fick reda på att vi väntade tvillingar, fick vi informationen om att dessa oftast blir förlösta för tidigt. Cirka 60 procent av alla tvillingar föds för tidigt (före 37 veckor). Medellängd för en tvillinggraviditet är 35 veckor.
När vi närmade oss vecka 34 tänkte vi att det kunde vara dags när som helst. Men dagarna och veckorna gick, magen växte men inga bebisar ville komma ut. Jag blev mer och mer "trött" på att vara gravid, och hade mycket ont. Som ni kan läsa i tidigare inlägg så hade jag svårt att gå, och göra andra vardagliga saker...

Vi gick in i vecka 39, och nu sa barnmorskan att det var dags att boka in ett samtal för igångsättning då man inte bör gå över tiden (40veckor) med tvillingar. Den 15/3 var vi på detta samtal på Spec. MVC på Karolinska. 5 minuter efter att vi träffat doktorn visste vi vilket datum våra älskade tjejer skulle Entra världen. Det var inga som helst problem, han frågade några frågor, sen ringde han och bokade in oss på första bästa tid, vilket var den 17/3 kl 12. WOW! Nu visste vi, väntan var snart över!

Det var inte lätt att sova natten till torsdagen den 17:e...vi gick upp tidigt, och ville bara att tiden skulle gå liite snabbare! Väl framme på förlossningen, så fick vi sitta ner och vänta. Det var smått kaos på avdelningen, då det varit många förlossningar under natten. Kl 13 fick vi komma in till rummet vi skulle spendera dagen och natten i. Vi fick informationen om att läkaren skulle komma så snabbt som hon kunde, men att det var andra patienter som var prioriterade.

Men fram tills att läkaren skulle komma var det några andra saker som kunde göras. Jag fick bland annat en kanyl i handen för att kunna ta blodprov för eventuell "operation" = Kejsarsnitt. Något som vi alla höll tummarna för att inte behöva ske. Dom satte på CTG på magen för att kolla fostrens hjärtljud, samt min puls och värkarbete. Jag käkade mat, var hungrig som en varg så det blev två olika lunchportioner! Gott, kände att jag ville få i mig så mycket som möjligt för att ha energin som behövs för en förlossning…visste ju iochförsig inte vad som väntade till 100 %, men hade hört att det var som att springa ett maraton!

Kl 17 kom äntligen läkaren in.
Nu var det dags för undersökning, hon kollade min livmodertapp, som visade sig var öppen mindre än 1cm. De beslutade att sätta igång förlossningen med gelé. (Om livmoderhalsen är omogen ges prostaglandin behandling med gel i livmoderhalsen eller i vagina. 6-8 timmar efter prostaglandin behandling görs ny undersökning och man bedömer effekten av behandlingen.)
Nu var det alltså igång! Kl 23, skulle jag bli undersökt på nytt.

Jag och Daniel satt på rummet och spelade yatzy. Vi hade med oss datorn, så vi kikade på lite tv också. Helt plötsligt kl 20 så känner jag hur det kommer massor med ljummet vatten...jag kallar på läkare och sa att vattnet precis gått.
– Oj, här händer det grejer. Det är bra, ett tecken på att gelén verkar, och att det går snabbare än vad vi trott.

Jag börjar känna att värkarna började komma, Det börjar göra riktigt ont nu, vill egentligen ha lustgas, men är nog förvånad själv över att allt satt igång, och tror nog inte riktigt att jag har så ont så att man kan få lustgas. Kvällspersonalen, som numer är mina änglar kommer in och presenterar sig kl 21.30. Dom frågar hur allt är, och jag berättar med tårar i ögonen att jag har ont, riktigt ont. Verkarna kommer när dom är inne i rummet. Dom ger förlag om att jag ska ta lavemang. Sagt och gjort. Ganska skönt att veta att man inte krystar ut något annat än ungar lite senare ;).
Jag går med stapplande steg lutandes på min gåstol igenom korridorerna. Tacklar varje värk för sig. Hur ont kan det göra egentligen? Svinont! Magen spänner sig och det gäller att andas rätt. Vilket inte är så himla lätt när man bara vill vika sig!

Strax efter kl 22 kommer jag tillbaka till rummet och får lustgas. Något som jag inte vet vad jag tycker om, för det hjälpte inte sådär mycket. Jag blev så illamående, så för varje värk som kom funderade jag på om jag skulle ta den eller inte. 50gas och 50syre, ville inte ha högre halt, för då skulle jag garanterat spytt.

kl 22.30 gör dom en ny undersökning av min livmodertapp. Nu är jag öppen 4cm. Det går framåt!
Smärtan blir allt mer intensiv och jag ber om ryggbedövning. 20 minuter senare är narkosläkaren på plats, för mig ar allt som i en dimma. Trots allt så är lustgasen min bästa vän. Jag vet inte hur tätt värkarna kom, men det var som ett mönster av två täta värkar, och sen en paus. En värk, paus, två täta värkar paus osv...

Vid 23.00 är bedövningen lagt, och det är en barnmorska kvar inne på rummet. Vi pratar mellan värkarna, försöker hålla mig lugn.

Kl 23.15 berättar jag hur jag i förra värken kände ett lätt tryck "där bak".
– Ja, jag tyckte att det såg ut som att du hade en krystvärk där.
Det kom ytterligare en krystvärk. Barnmorskan kallar in sina två kollegor. Jag blir undersökt.
– JOHANNA, vilken kvinna du är! Du är öppen 10cm.

Jag frågar om det verkligen ska göra såhär ont! Jag har ju fått bedövning.
– Ja, men det verkar som att den inte börjat ge verkan ännu...
(Ska jag föda utan EDA tänkte jag...jaja...)

På något vis så lyckades jag förflytta mig från min vilosäng, till förlossningssängen mellan två värkar. Jag sa att, ska jag byta säng måste jag göra det nu annars går det inte!

Ryggbedövningsdroppen höll på att åka ut, då dom inte hunnit flytta den till rätt sida av rummet när jag skulle byta säng. Så om inte Daniel varit uppmärksam så hade droppen ryckts bort.

Nu gick allt otroligt fort, jag tror att jag hade 3krystvärkar innan vår underbara Liv kom ut kl 23.44. Jag fick inte upp henne på bröstet först då stora delar av navelsträngen fortfarande var inne i magen fastsittandes i moderkakan. Men jag kunde se henne i alla fall helt underbart bedårande. Jag var helt förstummad. Det tog någon minut innan Daniel klippt navelsträngen och jag fick hålla min flicka! WOW!

SHIT, nu känner jag hur det kommer en värk. Det var ingen som var beredd på att det skulle gå så snabbt mellan bebisarna.
Hallå! Ta henne, jag måste krysta! NUU!!! 2 krystvärkar och 5minuter senare kl 23.49 var det Amandas tur. Det var jag som klippte hennes navelsträng.

Nu var det även helt säkert att tjejerna är tvåäggstvillingar. Det kunde de se på moderkakan.

Allt gick så bra! Skulle kunna prata om förlossningen hur många gånger som helst. Det värsta jag vart med om, men även det bästa jag vart med om! En smärta obeskrivlig att förklara, men samtidigt något som jag inte skulle vilja vara utan. Galet!

Förlossningen hade gått så snabbt att dom inte hunnit kalla in all den personal dom egentligen bör ha.
Vilket är: Två barnmorskor, narkosläkare, barnläkare, och barnsjuksköterska.
Jag hade mina tre underbara barnmorskor, (varav en av dessa var student) som jag inte skulle klara mig utan! Och Daniel såklart! Han var det bästa stödet jag någonsin kunde tänka mig!


Det var fullt på BB, så vi fick spendera natten i rummet där våra tjejer fötts.

Nybliven mamma! Amanda och Liv.